Det nya visselblåsningsdirektivet – vad är det och vad innebär det?

Vad avses med visselblåsning?

Whistleblowing, eller visselblåsning på svenska, innebär att en person informerar den egna organisationen, offentligheten eller övervakningsmyndigheter om (intern) verksamhet som är lagstridig, oetisk eller på annat sätt felaktig. Visselblåsning strävar efter att minska lagstridig och oetisk verksamhet såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn.

Visselblåsningsdirektivet strävar efter att ge arbetstagare inom företag, organisationer och myndigheter möjlighet att anonymt informera ledningen om oegentligheter i verksamheten för att ledningen sedan internt ska ta tag i de rapporterade problemen. Denna typ av behov aktualiseras åtminstone i lite större företag där ledningen inte har möjlighet att övervaka verksamheten som helhet och där ansvaret är fördelat mellan många olika personer och enheter, vilket också speglas i direktivets målgrupp.

Vad innebär direktivet?

Direktivet berör bl.a. alla privata företag med fler än 50 anställda, företag inom finansbranschen samt kommuner och innebär i korthet att säkra och effektiva kanaler eller system ska upprättas genom vilka visselblåsare internt och anonymt kan rapportera om misstänkta överträdelser av unionsrätten. Utöver detta ska systemet möjliggöra utredning av rapporterade oegentligheter, beslutsfattande och dokumentering av hela processen.

Direktivet skyddar visselblåsare inom en rad olika EU-rättsområden, så som exempelvis offentlig upphandling, penningtvätt, företagsbeskattning, dataskydd, livsmedels- och produktsäkerhet samt miljöskydd. Sammanlagt kräver direktivet möjlighet att rapportera om olägenheter inom 19 olika rättsområden. Direktivet förbjuder alla former av repressalier och hot om repressalier mot visselblåsare. Syftet är att det ska vara tryggt att anonymt anmäla om misstänkta olägenheter, utan att själv riskera bli föremål för konsekvenser (t.ex. utebliven löneförhöjning, permittering, uppsägning) till följd av anmälan. Direktivet skyddar en person som i god tro anmäler en misstänkt oegentlighet – efter att en anmälan om misstanke inkommit är det upp till organisationen att undersöka och bedöma huruvida anmälan kräver närmare granskning och åtgärder. Visselblåsaren behöver således inte reda ut huruvida misstankarna är sanna eller inte. Det skydd som direktivet ger visselblåsare i dessa frågor är mera omfattande än det skydd som arbetsavtalslagen och skadeståndslagen erbjuder.

Om en organisation som omfattas av direktivet väljer att inte upprätta en sådan trovärdig kanal för visselblåsning som avses i direktivet, har visselblåsaren rätt att anmäla oegentligheterna till myndighetskanal och slutligen offentligt och fortsättningsvis åtnjuta skydd mot repressalier. Om det däremot finns en trovärdig intern kanal som uppfyller direktivets krav är organisationens arbetstagare och därmed jämförbara skyldiga att primärt anmäla sina misstankar genom denna kanal. På detta sätt får organisationen en chans och ett försprång att internt rätta till och ingripa i eventuella oegentligheter, utan att de behöver nå offentligheten.

I praktiken…

För att kanalen ska fungera på önskat sätt krävs ett visst mått av förtroende inom organisationen och att anställda vågar lita på att kravet på oberoende handläggning upprätthålls, vilket är ett av direktivets grundförutsättningar. För många organisationer kräver uppfyllandet av direktivet, som kan verka byråkratiskt, dessutom betydande ekonomiska och tidsmässiga investeringar. Upprättandet av en säker visselblåsningskanal kan dock leda till att till och med betydande oegentligheter upptäcks och förhindras tack vare en anmälan som kommit in genom kanalen. I dylika fall kan de investeringar som gjorts i kanalen visa sig vara mycket lönsamma med tanke på den badwill och de ekonomiska förluster som organisationen kan komma att lida om oegentligheter ifråga fortgår eller kommer till allmän kännedom.