Ägare utan rättighet?
En separation är sällan problemfri. Efter att i årtionden ha agerat som ombud och deltagit vid separationer på nära håll, kan jag konstatera att problem kan uppstå kring de mest märkliga ting. Ett stort problem, med kännbara följdverkningar, är om den ena parten motsätter sig att den andra parten kommer in i det gemensamma hemmet. Detta trots att man ännu inte har delat upp lösöret och trots att båda parter till och med äger hemmet tillsammans. Kan detta vara rätt?
Det man måste komma ihåg i situationer som denna är att det är skillnad på att äga och besitta samt att ”bara” äga. För att göra det ännu lite krångligare så kan man även besitta utan att äga. Vad innebär då detta vid en separation?
Om båda parterna tillsammans äger och bor i det gemensamma hemmet har de båda, även vid en separation, rätt att fortsätta bo kvar i hemmet om de så vill. Rätten att bo kvar kan dock upphöra om parterna är gifta och domstol på yrkande av den ena parten beslutar att en av dem har större behov att bo kvar i det gemensamma hemmet. Då kan den ena parten åläggas att flytta från det gemensamma hemmet. Ett sådant beslut kan fattas oberoende av om parterna äger hemmet tillsammans eller om bara en av dem äger hemmet. Det är således möjligt att den av parterna som inte äger hemmet ges rätten att bo kvar eftersom denne part anses vara den med större behov av det. Denna typ av rätt att bo kvar är begränsad i tid och förfaller när avvittring eller avskiljning har vunnit laga kraft, eller allra senast två år efter att beslutet gavs.
När en part flyttar från ett gemensamt hem upphör dennes besittning till hemmet. Att ha besittning till hemmet innebär rätten att komma och gå som man vill, att vistas obegränsat i hemmet och att råda över detsamma t.ex. genom att bjuda in vänner och bekanta. Att flytta bort från hemmet innebär att man tappar denna besittningsrätt och således att man förlorar rätten att komma och gå som man vill i det tidigare gemensamma hemmet. Detta är fallet, oberoende av om du äger hela eller delar av det tidigare gemensamma hemmet. Det i sin tur innebär att om du utan den kvarboende partens samtycke tar dig in i det tidigare gemensamma hemmet, t.ex. för att hämta dina personliga tillhörigheter eller eget lösöre, riskerar du åtal för hemfridsbrott. Det att du är medägare till det tidigare gemensamma hemmet har ingen inverkan eftersom det tidigare gemensamma hemmet är en hemfridsskyddad plats för de personer som bor i detsamma.
Ett gemensamt boende är sällan optimalt vid en separation. Även om förhoppningen är att parterna som ska flytta isär kommer överens om vem som flyttar, hur lösöret ska fördelas, när flytten sker samt när lösöret kan hämtas, finns det många parter som inte klarar av det. Det man ska komma ihåg i dylika fall är det som nämns ovan; har man en gång flyttat ut från det gemensamma hemmet har man inte längre besittningsrätt till detsamma, varmed man är beroende av den kvarboendes samtycke för att gå in i det tidigare gemensamma hemmet. Vill man hålla kvar rätten att vistas i det egna hemmet ska man inte avstå från besittningsrätten utan bo kvar.
Slutligen kan även en sådan situation uppstå, att en part, utan domstolsbeslut, i det närmaste blir avhyst från det gemensamma hemmet. Vid hemkomst upptäcker man att låset är utbytt och det finns inget annat alternativ än att ta sig till ett annat boende. Med lite ”tur” får man sina egna kläder och det mest elementära. I sådana fall är rekommendationen att anlita juridiskt ombud snarast möjligt för att försöka få till stånd en kommunikation med den andra parten eller dennes ombud.
