Ledningens ansvar för hantering av bolagets tvister – när kan ledningen bli personligt skadeståndsskyldig för beslut om att inleda process?

Om styrelseledamöter eller vd fattar beslut för bolagets räkning som är ”affärsmässiga”, ”omsorgsfulla” och ”lojala” har ledningspersonerna sitt på det torra. Som utgångspunkt uppfylls dessa kriterier om bolagsledningen före beslutsfattandet i nödvändig utsträckning har utrett risker och möjligheter och sedan har fattat beslutet med ”bolagets bästa intresse” för ögonen. Detta innebär enkelt uttryckt att ledningen inte personligen ansvarar för det slutliga resultatet av sitt beslut om behandlingsprocessen som ledde fram till beslutet är ”i sin ordning”. Ledningen ska dock inte förringa den insats som krävs för att säkerställa att man inte blir skadeståndsskyldig om beslutet leder till ett negativt utfall. Detta är särskilt aktuellt då ledningen hanterar tvister för bolagets räkning – i dessa fall förutsätts att ledningens riskbedömning inte endast omfattar det potentiella utfallet av tvistlösningsprocessen i sig, utan även ringarna på vattnet som kan följa av olika processutfall.  

Ledningens rörelseutrymme baseras på skyldigheten att agera omsorgsfullt och lojalt för bolagets bästa

Styrelsen och den verkställande direktören i ett aktiebolag har en tydlig, juridiskt förankrad uppgift: ”Bolagets ledning ska omsorgsfullt främja bolagets intressen”. Detta betyder att bolagsledningen ska arbeta omsorgsfullt och lojalt för att främja syftet med bolagets verksamhet. Ledningens beslutsfattande ska med andra ord stärka bolagets förmåga att genom sin affärsverksamhet bereda vinst åt aktieägarna – på ett om­sorgs­fullt sätt. Omsorgs­fullhet innebär att verksamheten bedrivs inom medvetna risknivåer som är rimliga och ändamåls­enliga för långsiktig vinstberedning, dvs. för att upprätthålla bolagets verksamhets­förutsättningar över tid (så kallad going concern). Att agera lojalt betyder i stort att ledningen aldrig låter egna, enskilda aktieägares eller andra intressenters agendor inverka på beslut på ett sätt som strider mot bolagets, och i förlängningen aktie­ägarkollektivets, intresse. Lojalitetsplikten innefattar även att man inte får äventyra de bolagsrättsliga rättigheterna hos bolagets borgenärer.

Med andra ord accepteras alltid att ledningen fattar beslut som innehåller en viss affärsmässig risk, men denna acceptans är villkorlig. Förutsättningen för att risktagandet är acceptabelt är att ledningen har genom­fört en motiverad utredning av risker och möjliga konsekvenser. Beslutet som fattas måste sedan vara logiskt förankrat i utredningen, bolagets affärslogik och syftet att bereda aktieägarna vinst på lång sikt samt vara utan påverkan av osakliga, opportunistiska eller partiska faktorer.

Om någon av dessa aspekter försummas kan ledningen påföras personlig skadeståndsskyldighet mot bolaget och i lite mer begränsad utsträckning även mot aktieägare eller andra personer, såsom bolagets borgenärer. Vad detta konkret innebär för ledningens arbete är naturligtvis situationsbundet. Detta innebär dock inte att det saknas rättslig styrning i lagstiftning och rättspraxis av när ledningens förfarande kan vara grund för skade­ståndsskyldighet. Helsingfors hovrätts avgörande 28.6.2021 S 20/596 är ett exempel på sådan styrning.

Vilka faktorer måste ledningen beakta då man fattar beslut om att inleda en process?

Helsingfors hovrätt tog i det ifrågavarande fallet ställning till styrelsens skadeståndsskyldighet. Efter att ett avtal med en leverantör avslutats hade man betalat ut mer eller mindre alla bolagets utdelningsbara medel till aktieägarna och i praktiken avslutat bolagets affärsverksamhet. Kort därefter hade ledningen för bolagets räkning inlett ett skiljeförfarande mot en av bolagets tidigare avtals­parter och sedermera förlorat denna process. Bolaget hade på grund av bristen på egna medel varit tvunget att finansiera sina kostnader för processen genom ett lån från aktieägarna, vilka utgjordes av de tre styrelse­ledamöternas egna holdingbolag.

I egenskap av förlorande part förpliktades bolaget i skiljedomen att stå för motpartens och skilje­förfarandets allmänna processkostnader om sammanlagt 138 000 euro. Detta ledde till att bolaget blev in­solvent och söktes i konkurs. I såväl tingsrätt som hovrätt ansåg man att styrelseledamöterna var skyldiga att solidariskt ersätta bolagets konkursbo för den skada som uppstått som en följd av beslutet att inleda skilje­förfarandet. Denna skada bedömdes bestå av de totala processkostnaderna som bolaget dömts att betala.

Grunden för skadeståndsskyldigheten var att styrelsen ansågs ha brutit mot sin omsorgs- och lojalitetsplikt. Domslutet preciserar gränsdragningen mellan vad som är acceptabelt affärsmässigt risktagande av ledningen och vad som är icke-omsorgsfullt och illojalt äventyrande av bolagets intresse. Före styrelsen fattade beslutet om inledande av skiljeförfarande hade ledningen med hjälp av sitt ombud utrett föremålet för tvisten, sannolikheten för framgång i skiljeförfarandet och det förväntade utfallet mätt i siffror. Trots detta ansågs ledningen ha för­farit oaktsamt då man under de rådande omständigheterna, där bolaget efter utdelningen av medel saknade förutsättningar för långsiktig verksamhet, inte hade bedömt risken för att bolaget vid processförlust inte skulle ha råd att betala för hela processens kostnader och därför bli konkursfärdigt.

Ledningen måste bedöma mer än endast de omedelbara följderna av fattade beslut

Ledningen hade i detta fall utrett riskerna med att inleda process vad gäller risken för förlust och hur mycket en sådan förlust skulle kosta bolaget – risken ansågs på förhand liten. Domstolen fann inte att denna affärsmässiga risk i sig var oacceptabel. Skadeståndsskyldigheten grundades på att styrelsen inte på ett tillräckligt omsorgsfullt sätt hade beaktat de följdeffekter förlustriskens realisering riskerade att få för bolaget.  Domslutet fastslår att gränsen för acceptabelt affärsmässigt risktagande i detta fall underskreds på grund av två huvudsakliga faktorer. För det första omfattningen av denna risk för ytterligare negativa konsekvenser – ett hot om mycket sannolik insolvens vid förlust. För det andra att situationen som helhet, relaterat till tömningen av bolaget på medel och det avbrott av bolagets going concern denna handling skapade, innebar att denna risk inte kunde förankras i bolagets syfte att skapa värde åt aktieägarna över tid. Istället överfördes risken mer eller mindre i sin helhet på bolagets borgenärer.

Hovrättens avgörande ska inte läsas som att affärsmässigt grundade åtgärder som i värsta fall riskerar leda till bolagets insolvens kategoriskt är i strid med bolagets intresse. Avgörandet fastslår heller inte att just skuldfinansierade domstols- och skiljeprocesser som vid förlust riskerar att leda till bolagets insolvens i samtliga fall skulle vara ett ledningsbeslut som strider mot omsorgs- och lojalitetsplikten. Domslutet betonar dock den omfattning av utredning och tankeverksamhet som förutsätts av ledningen före man fattar ett beslut vars konsekvenser för bolaget i förlängningen kan bli mycket betydande – ju mer betydande riskerna som helhet är samt beroende på vem/vilka som de facto riskerar drabbas respektive kan förvänta sig nytta, desto mer ut­redning och försiktighet förutsätts.

Domstolens resonemang understryker vikten av att ledningen beaktar sin omsorgs- och lojalitetsplikt mot bolaget som helhet. Vid fall med risk för insolvens framhäver detta särskilt att även borgenärernas ställning måste tryggas. Ledningen kan inte fatta beslut som de facto effektivt åsidosätter borgenärsskyddets principer, enligt vilka en miniminivå av borgenärernas ekonomiska rättigheter ska säkras före aktieägarna kan få ut pengar ur bolaget. Att notera är att omständigheterna i det ifrågavarande hovrätts­avgörandet var rätt exceptionella då bolaget långt var ”tomt” vid tiden för beslutet om process och styrelsen även hade rollen som ensamma aktieägare. Detta tydliga moral hazard-dilemma, där framgång i skiljeförfarandet hade kommit styrelsen/aktieägarna till godo medan nederlaget drabbade borgenärerna, hade stor inverkan på avgörandet.

Ledningen styr verksamheten inom juridikens ramar – vilket förutsätter både riskbedömning och dokumentation

Sammanfattningsvis förändrar det refererade domslutet inte faktumet att ledningen har omfattande rörelseutrymme gällande affärsmässiga beslut om hur man bedriver bolagets affärsverksamhet, innefattande hur man hanterar tvister bolaget har med sina avtalsparter. För att undvika personligt ansvar kan styrelse och vd dock aldrig glömma de juridiska ramarna för acceptabelt affärsmässigt risktagande när man fattar beslut. Detta gäller särskilt då det existerar en ansenlig risk för att beslutet leder till insolvens, och accentueras om insolvensen dessutom i oskälig mån skulle drabba bolagets borgenärer till förmån för aktieägarna. Att fatta opportunistiska beslut i eget intresse är alltid no-no.

Den mest betydande praktiska aspekten att beakta är att ledningen vid behov även måste kunna visa upp den utredning som gjorts och den bedömning som gjorts med stöd av utredningen för att undvika ansvar. Detta förutsätter dels god praxis för protokollföring, dels bakom­liggande beslutsunderlag i skrift. Den enskilda styrelseledamoten kan i de allra flesta fall, dock inte alltid, undgå ansvar genom att anmäla en avvikande åsikt som antecknas i beslutsprotokollet. Även i sådana fall förutsätter ansvarsfrihet dock att den avvikande åsikten baserar sig på tillräcklig utredning. Det är därför i samtliga styrelseledamöters intresse att aktivt säkerställa att omedelbara risker och långtgående effekter alltid utreds och dokumenteras samt att de centrala beslutsmotiveringarna protokollförs – större risker, särskilt potentiella insolvenshot, förutsätter större omsorg.